Sällan
Det är väldigt sällan jag skriver något här, mest för att jag lever med massor av känsloturbulens som jag inte orkar ta hand om och därför är ytterst okreativ.
Det är lustigt att man kan känna enorm lycka och skuld samtidigt men stulna äpplen sägs ju vara de godaste så det kanske inte är så konstigt ändå.
Så kryper man iväg och blir tvungen att ligga i fosterställning för att inte alla känslorna ska sticka iväg till höger och vänster. Ilska, lycka, lust, skam, de hålls med fördel instängda i en liten låda inuti ett tarmveck eller så. Där de inte kan skada nån. Men glädje och vänskap de är fina och gedigna känslor som jag tycker om och försöker vårda, men ibland så blir det lite för mycket ansvars och lojalitetskänslor... Lojalitetskänslan i mig är dum. Varför ska man vara lojal mot sådant/sådana som inte gynnar en själv? Om säg "Sture" har en syster som hela tiden super och lånar pengar av honom, som han förstås aldrig får tillbaka, vad gynnar det honom att hela tiden ställa upp för henne när hennes trasiga liv gång på gång är på kanten av klippan. Han är som jag, han ställer upp, finns där för att plocka ihop bitarna och limma ihop dem (det enda som finns är dock ett gammalt torkat limstift, det bär väl ett tag men snart måste det plockas och limmas igen) man stöttar och samtalar, tröstar och försäkrar i det oändliga att allt det där besvärliga är inget besvär och man kan ringa när som helst och man visst tycker om!
Jag känner att jag borde göra en ny banner, en som passar mitt humör bättre. Fast det är ju en del av mig som fortfarande är däruppe i molnen och magen pirrar och allt bara är fint och rosa (måhända är det fel del, annars borde hela jag vara där). Resten av mig sitter med ett vasstrå och andas under vattenytan. Det är lite slemmigt och kallt på botten under bryggan. Men jag vet att den finns däruppe och det är ju en å annan som drar upp mig till ytan och ber mig kliva upp då å då. Än är jag inte redo och det känns lite pissigt. Fast å andra sidan så känns det grymt skönt att jag vet att uppe på bryggan så håller de på att förbereda en kräftskiva, när jag väl kommer upp då blir det kalas.
Det är lustigt att man kan känna enorm lycka och skuld samtidigt men stulna äpplen sägs ju vara de godaste så det kanske inte är så konstigt ändå.
Så kryper man iväg och blir tvungen att ligga i fosterställning för att inte alla känslorna ska sticka iväg till höger och vänster. Ilska, lycka, lust, skam, de hålls med fördel instängda i en liten låda inuti ett tarmveck eller så. Där de inte kan skada nån. Men glädje och vänskap de är fina och gedigna känslor som jag tycker om och försöker vårda, men ibland så blir det lite för mycket ansvars och lojalitetskänslor... Lojalitetskänslan i mig är dum. Varför ska man vara lojal mot sådant/sådana som inte gynnar en själv? Om säg "Sture" har en syster som hela tiden super och lånar pengar av honom, som han förstås aldrig får tillbaka, vad gynnar det honom att hela tiden ställa upp för henne när hennes trasiga liv gång på gång är på kanten av klippan. Han är som jag, han ställer upp, finns där för att plocka ihop bitarna och limma ihop dem (det enda som finns är dock ett gammalt torkat limstift, det bär väl ett tag men snart måste det plockas och limmas igen) man stöttar och samtalar, tröstar och försäkrar i det oändliga att allt det där besvärliga är inget besvär och man kan ringa när som helst och man visst tycker om!
Jag känner att jag borde göra en ny banner, en som passar mitt humör bättre. Fast det är ju en del av mig som fortfarande är däruppe i molnen och magen pirrar och allt bara är fint och rosa (måhända är det fel del, annars borde hela jag vara där). Resten av mig sitter med ett vasstrå och andas under vattenytan. Det är lite slemmigt och kallt på botten under bryggan. Men jag vet att den finns däruppe och det är ju en å annan som drar upp mig till ytan och ber mig kliva upp då å då. Än är jag inte redo och det känns lite pissigt. Fast å andra sidan så känns det grymt skönt att jag vet att uppe på bryggan så håller de på att förbereda en kräftskiva, när jag väl kommer upp då blir det kalas.
