Feck it

Jag blir så väldigt trött på att hela tiden gå runt och känna mig skyldig och tänka att jag gjort något fel, för det leder till att jag tänker "tänk om jag kunde gjort annorlunda", och det leder till "vad håller jag på med" vilket leder till att jag känner mig värdelös och börjar tvivla på mig själv och mina känslor. Skuld. Bort!
2009-09-17 @ 23:04:32 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Endast Helga är vaken

I alla fall i den här lägenheten, min temporära rumskamrat eller vad man ska kalla det ligger och sover i rummet bredvid. Jag känner mig ganska slut och ganska trött men orkar inte riktigt gå och lägga mig ännu, lite ironiskt kanske. Tänkte mycket på Ji-ohn och hur han mår just nu. Det suger ju att det ska vara såhär att man måste göra illa folk och såra dem. Särskilt när det är folk man bryr sig jättemycket om... Men man måste ta hand om sig själv i första hand... Det känns värdelöst att vara boven, men hade jag inte gjort detta valet nu hade vi båda mått sämre och sämre tills en dag i en oviss framtid hade det blivit såhär i alla fall.

På andra sätt så mår jag grymt bra. Utav ingen anledning alls så känns framtiden lite ljusare. Har fortfarande inget jobb och inget eget ställe att bo på men det där kommer nog att reda ut sig.

Jag drömmer mycket och det blir trevligare drömmar nu. Hela sommaren har jag drömt oros- stress- och mardrömmar. Nu är de mer som vanligt, det vill säga, absurda.

Jag var på ett lajv med tjejerna... första dagen var det 20-40 tals tema andra dagen 50-70 tal och sista dagen 80-00 tal. Jag hade en affär med Yugoslaviens (så stavades det i min dröm) president/prins/diktator och hade som ni kanske förstår ganska sweet life då med denna person. Mina vänner ville få mig att förstå att den här mannen var satan själv och hade ett eller annat folkmord på sitt samvete, jag själv såg inte alls problemet men lyssnade ju på mina vänner och följde med dem iväg för att göra något annat än att frottera med män i uniform. Stackars yugoslaviens president, han blev så ledsen att han kidnappade mig faktiskt och tog mig till flygplatsen för att flyga mig till yugoslavien för ett snabbt bröllop. Jag hängde bara med, ledsen över att lämna mina vänner men glad över att ha hittat en man som skulle göra vad som helst för vår lycka. På flygplatsen så ska man för att komma till planet alltid åka en massa rulltrappor (jag vet inte varför det är minst fem våningar man ska åka rulltrappa till planen i mina drömmar men så är det) och framför mig ser jag den längsta rulltrappan jag någonsin sett... Minst tredubbla längden mot rulltrappan på Östermalmstorgs tunnelbanestation. och dessutom så är den i min drömvärld en fristående anordning så man står där i rulltrappan med massor med luft runt omkring, på väg upp till planen...
2009-09-14 @ 00:17:19 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Svåra saker att säga

Ja men nu är det sagt i alla fall. It's over. Känns väl sådär. Jag vet att det inte är menat som att jag ska ta det som en förolämpning, någon gång måste man ju ta hand om det praktiska också men jag ser verkligen sedlarna flyga iväg när det snackas om att köpa ut mig och att om vi säljer så kommer vi gå back osv.

Just nu känner jag mig extremt låg. Pengar. Det handlar alltid bara om Pengar. Ja ja.. I värsta fall får jag väl så småningom gå till min sugarmama och rikta rådjursblicken mot farmor. Jag tycker inte om att leva på andra men det känns bättre att leva på henne än att se mina pengar ätas upp av mr milimeterrättvisa.

Tänk om jag bara kunde vrida tillbaka klockan ett par månader. Hade jag gjort likadant? Pressats in i ett stort köp och sett mina besparingar omvandlas till skräp? Förmodligen. Jag var ju fortfarande kär då.
Hade jag inte flyttat hade jag förmodligen känt ganska annorlunda nu, men hur vet jag inte.
Hoppas att han kan förlåta allt det här
2009-09-10 @ 16:22:24 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag, Gordon Ramsay och Naomi Cambell.

Så Naomi och Gordon står och lagar en avancerad variant på kokt ägg medans jag hänger på andra sidan bänken. Gordon blir förbannad för att äggulan spriker och förstör hela upplägget på det stackars ägget. Naomi försvinner och jag tar över chokladskapelserna. Gordon arbetar i ett vansinnigt tempo men man hänger väl med och voila så ligger det tre stycken chokladkreationer på skärbrädor framför oss. De ska ut till en kund och Gordon och jag går dit. Jag får bära alla tre vilket naturligtsvis går åt helvete, de bara glider av så jag lägger två av chokladisarna på en skärbräda och tar den tredje i magfickan på min huvtröja. Vi kommer fram till bordet och skojar med kunderna när jag drar fram den som jag har i  fickan och käckt slänger upp den på en utplacerad skärbräda, dialogen vi har är vid det här tillfället textad. Killen säger något om att han inte är hungrig eller inte har kvalitetskänsla eller hur det nu var och jag skojar och säger att då gör det ju inget att efterrätten kom ifrån min ficka varpå han skrattar och Gordon skrattar och alla skrattar.
Sen vaknade jag och det var väldigt ljust ute.
2009-09-10 @ 09:18:24 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Att vara eller inte och hur...

Jasså, jasså. Tänk så många magiska ansvarsområden som man har som är liksom hemliga tills man måste göra dem, som att man blir nedringd flera dagar i veckan av Lillemor som inte orkat eftersända sin post och helt förståeligt vill veta vad hon får för post. Inte alls konstigt. Fattar bara inte hur det kan antagas att det är ett ansvar som jag självklart skall axla bara för att jag bor nära och råkar ha en nyckel. 400 spänn is too much!! seriöst så förstår jag att det svider dock. Men man kan väl be om en tjänst innan man flyttar i så fall.

Jag råkar vara lite deprimerad och nu tror JP att jag genomgår en livskris. Tror att vi träffades långt efter livskrisen började... eller så kanske man är en vandrande livskris. Däremot så är det nog så att jag faktiskt borde säga som det är... face to face istället för att skriva om det på mina blogg... Alla visste utom den det handlade om

Har aldrig valt att göra något enkelt för mig själv. Det är svåra vägen eller på väg ingenstans.

fått akupunktur för positiva tankar två gånger nu... Fick höra att jag nog skulle behöva terapi. Där har vi en sanning om något. Tror hela familjen borde gå i terapi, var för sig och tillsammans. Jag funderar lite på att be Lillemor att dra åt skogen, Hon vill väl dock och jag vet ju att hon älskar mig även om hon nu mest ringer för att få veta om post och blommorna och tala om för mig att man kan hitta tillbaka till varandra och ibland får man bara bestämma sig för att det ska fungera, och på något sätt så blir man då lycklig.

Det är inte som att det berör mer än två personer egentligen och det är väl ett fanskap att man inte ska fatta saker eller lyssna på folk som säger kloka saker till en, men nu är det som det är och det handlar i första hand om att jag ska våga såga loss.


Jag behöver och vill ha ett jobb. Om jag vann en miljon skulle jag köpa en tvåa någonstans. Gärna i hammarbytrakten. Fast just nu spelar det inte så mycket roll vart jag skulle bo jag vill bara bo någonstans som inte är för långt bort från vänner och som inte ligger på bottenplan helst. Jag har redan börjat inreda i skallen.
2009-09-08 @ 17:44:47 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Sök i bloggen
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
Länkar
RSS 2.0